Jag har ofta väldigt höga förväntningar på det mesta men ofta blir det inte som jag tänkt mig. Den där orienteringstävlingen jag var på förra veckan var faktiskt ganska tråkig och igår när vi kollade på film i skolan trodde jag att det skulle bli kul men jag kände mig bara utanför. Nu tror jag att det kommer bli så med höstlovet också. Jag har höstlov nu (!!!!!!) och Samuel har sagt att han ska ha halloweenfest på lovet men han svarar inte på meddelanden så jag vet inte när den är och mamma säger att hon vill prata med nån av hans föräldrar senast imorgon (han bor btw inte där jag bor utan typ 6 mil bort). Tänk om jag inte kan komma på hans fest! Det skulle verkligen vara bajs eftersom jag sett fram emot det jättelänge och inte träffat honom sedan i somras. PS. Samuel och jag är KOMPISAR. INTE något annat! DS.
En gång läste jag på baksidan av en bok (asså, jag har gjort det mer än en gång men jag syftar på en specifik gång xD). Boken handlade om en kille som verkligen hade sjukt låga förväntningar eftersom han verkligen hatade att bli besviken. Jag läste inte boken men jag förstår inte alls hans ideal. Varför ska man leva om man inte har något att se fram emot? Inget att drömma om, inget att hoppas på, inget alls. Jag har förstått att jag inte lever i en sagovärld, att jag inte är skitsnygg (kanske inte snygg alls) och troligtvis kommer vara singel resten av mitt liv men jag hoppas ändå. Jag tror kanske inte på mina drömmar men jag hoppas ändå. Gör jag fel? Borde jag bara ha sjukt låga förväntningar? Men jag tror faktiskt att mina drömmar gör mig till den jag är. Utan de skulle jag nog vara... jag vet inte... kanske tråkig? Jag vet inte hur jag skulle vara då. Men troligtvis skulle jag vara ensam då.
En gång läste jag på baksidan av en bok (asså, jag har gjort det mer än en gång men jag syftar på en specifik gång xD). Boken handlade om en kille som verkligen hade sjukt låga förväntningar eftersom han verkligen hatade att bli besviken. Jag läste inte boken men jag förstår inte alls hans ideal. Varför ska man leva om man inte har något att se fram emot? Inget att drömma om, inget att hoppas på, inget alls. Jag har förstått att jag inte lever i en sagovärld, att jag inte är skitsnygg (kanske inte snygg alls) och troligtvis kommer vara singel resten av mitt liv men jag hoppas ändå. Jag tror kanske inte på mina drömmar men jag hoppas ändå. Gör jag fel? Borde jag bara ha sjukt låga förväntningar? Men jag tror faktiskt att mina drömmar gör mig till den jag är. Utan de skulle jag nog vara... jag vet inte... kanske tråkig? Jag vet inte hur jag skulle vara då. Men troligtvis skulle jag vara ensam då.
Ha ett bra höstlov nu om ni inte redan haft det! Superkram från mig, Hippieelsa<333